Gamla Lasarettet det nya Östermalm

av Enoc Landin

  Det var någon gång på 60-talet då Lasarettet blev i behov av ny mark för sin verksamhet. Man kastade då blickarna på kvarteret Lugnet som låg närmast till för detta ändamål. Österlånggatan lades igen och Verlinska stiftelsen revs men återuppstod igen vid Parkstaden. W.P Wästerbergs fastighet inköptes och revs. På så sätt kom den Psykiatriska kliniken till Kapellgatan. Fler Landstingsobjekt blev det inte och 1973 var det inflyttningsklart för det nya 14 vånings lasarett byggt på gamla koloniområdet. I början av 80-talet var kvarteret Lungnet, där Folkets Hus hade varit beläget, rivet. I den rivningen följde så gott som hela kvarteret Stormen med. Det gamla Lasarettet är nu inne i ett slutskede och Kristianstadsbyggen är ägare till området. Byggnaderna kommer att finnas kvar och här skall bli ett friskare bostadsområde som för närvarande är under utveckling, och när tiden är inne får vi se om operationen lyckades och det gamla Lasarettet överlever som nya Östermalm.

Hur detta område såg ut förr i tiden kan man låta ett gammalt vykort, som utgavs i färg och är mycket vackert, i all sin enkelhet berätta om. Här på kortet kan man se hur kanalens sida bestod av nedslagna pålar. Det förekom i stor utsträckning mot innerstaden och då i synnerhet vid södra kanalen där Ljunggrens verkstad och de båda spritfabrikerna "Smithens" och "Neumans" hade sina lastkajer. På bilden kan man se två broar varav den närmaste är Lasarettsbron.

  Dessa broar gick att svänga på en korskonstruk­tion som bar upp fyra hjul som löpte på en rund räls. När broarna var öppna, då passerade här fiskebåtar som kom från Åhus och Yngsjö med fisk som de sålde i fiskehamnen vid fängelsebron. Även andra, större båtar som kallades för segelpråmar och drev fraktfart på Helgeå kunde i äldre tider från söder gå in i kanalen och ankra upp en bit in i tvärkanalen. Hur dessa relativt stora båtar tog sig in i kanalen, kan man fråga sig, men man tror att de stakade sig fram.* Om detta och om hur broarna öppnades och stängdes, om brovakter och bropengar har så vitt jag vet aldrig blivit omtalat i någon Kristianstads­skröna.

   På 1920 talet var det rent vatten i kanalen och mycket fisk. Gäddor kunde man snara med en koppartråd och kräftor fanns det rikligt med. De uppehöll sig med förkärlek i håligheterna i stenpartiet under Lasarettsbron. När man skulle fånga kräftor gick man först över den närbelägna Amaliabron och tiggde sill av fiskförsäljarna som hade sina stånd längs kanalkanten. Sillen band man i snöre och sedan man krupit under bron sänktes den ner i håligheterna där det fanns stora kräftor som tog sillen i sina klor. Då hissade man upp snöret och kräftan hängde fast och med en hemmagjord håv av hönsnät kunde man fånga en hel spann full på en kort tid.

Portvakten bestämde

   Det lilla huset var Lasaretts portvaktsstuga. När jag gick till södra skolan brukade jag stanna till där och vänta på en skolkamrat för att få följe till skolan. Hans far var portvakt och de bodde i det gula tegelhuset. Han hette Nilsson och när det var besökstid stod han här innanför den lilla grinden och hade en Vegamössa på huvudet. På den stod det med stora mässingsbokstäver "Vaktmästare". Han stod där som en sentida Sven Duva och släppte inte in någon besökare som kom bärande på någon påse. Då tog han påsen, öppnade och tittade i den och var där något i den som ansåg vara passande så tog han påsen, bar in den i sitt hus och den besökande fick den åter på hemvägen. Detta kunde väl bero på kan man tänka att t.ex. någon magsårspatient som skulle ligga och svälta i sex veckor skulle få denna behandling spolierad om man försökte smuggla in olika matvaror.

   På bilden finns ett trästaket vid Lasarettet men senare blev här ett staket som bestod av gjutna fyrkantiga entumsstänglar som upptill var utformade som en fransk lilja. Staketet fanns runt hela Lasarettet och man kom inte in där, det var portvakten som bestämde och han hade ett litet fönster och under det fanns en ringklocka och han avgjorde om han skulle släppa in någon besökare eller ej. 

   Det här gamla Lasarettet heter ännu så länge L.V.S.K vilket betyder Långvårdssjukhus och nu finns där inget staket.

Vid Lasarettets baksida mot Österlånggatan fanns ett kapell där man jordfäste personer som hade avlidit på lasarettet. Begravningar på den tiden var något som intresserade folk. Här kunde folk samlas på andra sidan gatan och stå och vänta för att se begravningsföljet. Mittemot kapellet fanns en speceriaffär och där stod mera försynta människor som pas­sade på att handla just då och de dröjde sig kvar i affären för att genom den stora fönsterrutan där det fanns kaffekvarnar med stora svänghjul men som likväl lämnade en god utsikt mot kapellet, där de åsåg begravningståget.

Med gigg och hund

   Bakom Lasarettet fanns kvarteren "Lugnet" och "Stormen", de skildes åt av Kapellgatan. Denna gata var den enda i stan som var belagd med en asfaltsliknande massa. Vi som bodde där kallade den för Tjärgatan. Här var det bra att rulla kulor i rännstenen, och kulorna kunde göra vida svängar på gatans jämna yta och ännu bättre var den att spela topp på. Gatan låg i rak linje mot kyrkogården där det fanns ett kapell som kanske givit namn åt gatan. Kapellet som numera är rivet var byggt i samma stil som Trefaldighetskyrkan. Vid Kapellgatan kände alla varandra och där fanns folk ur alla samhällsklasser. När någon blev sjuk fick alla veta det om det var Doktor Sandberg som kom med häst och gigg och sin skållande hund. Folk litade på honom. Kunde han inte hjälpa, vilket han kunde i många fall - så blev det begravning. Vid denna tid då det var vanligt att människor dog hemma, blev det först bisättning, vilket mestadels skedde om kvällarna. Först kom begravningsentreprenören som en medhavd säck med hackat ene strödde detta längs trottoaren utmed hela huset där den avlidne hade levat.

   Utmed hela gatan där det fanns hus på båda sidor, hade folk här solidariskt, oberoende vem den döde var, ställt upp och i varje fönster tänt ett levande ljus. För övrigt var det släckt i lägenheterna, endast gaslyktorna lyste på gatan. Det hela gav ett mäktigt, högtidligt och kanske lite kusligt intryck. Så kom kistan ut från huset buren av likbärarna. När den hästdragna likvagnen på väg till kapellet hade passerat gatan och. hästtrampet dött bort, släcktes ljusen i fönstren och allt blev som vanligt igen. Begravningsentreprenören kom tillbaka och sopade upp enet i sin säck, och kunde väl sälja det många gånger än.

Riksdagsman

   Vid denna gata bodde riksdagsman Gustav Nilsson. Han va murare och kom från Malmö till Kristianstad som ombudsman. Han var verksam här under den beryktade Råbelövsstrejken. Han bodde i Landstingsman W.P. Wästerbergs fastighet som låg vägg i vägg med Folkets Hus i Kapellgatan, där jag bodde. Gustav Nilsson var en framsynt politiker och han tillhörde också Landstinget. Där han framlade förslag om inrättandet av en öronnäsa och halsklinik. Förslaget föll dock då, men genomfördes senare. Han dog i sitt hem Valborgsmässoafton 1926. Hans be gravning blev den ståtligaste som förekommit på denna gatan. Mycket folk hade samlats för att beskåda begravningsprocessionen. Han jordfästes i Trefaldighetskyrkan och begravdes därefter i Malmö. 

Stenkolsbärare

   Vid sidan av Lasarettskapellet låg pannrummet. Där fanns en murad vägg runt området och innanför denna en uppläggningsplats för stenkol, som kom på ringlinjen, en järnvägslinje som fann strax innanför den nuvarande Snapphanevägen. Vid Blekedammen fanns två spår och likaså vid Östra Folkskolan och det kom ett tjugotal järnvägsvagnar med stenkol. Åkare Sandstöm från Näsby ombesörjde transporter med häst och vagn. Han skyfflade över kolen och mycket ramlade på marken, vilket han inte brydde sig om. Men denna kol föll inte på hälleberget. Vi pojkar och töser plockade upp kolen, och det kunde vi göra mitt på ljusa dagen. Det behövde inte ske i lönndom under nattens mörka timmar.

Vi bar hem kolen i små engrepade korgar och sedan satt jag hemma i köket och högg kol med samma lilla yxa som vi använde till sockertoppen till lagom flis som passade både sparkokare och spis. Sedan fick vi kolbärarungar något som inte var alla förunnat, nämligen stenkolsugnsbakade varma vetebullar och ett glas mjölk.

* Enligt min farfarsfar drogs dessa med rep av daglönare som gick längs kanalen.